Jag blev plötsligt ansiktslös
mållös och långsam i tanken
Önskan om själslängd
viker sig ljudlöst
och skräpar ner runtomkring
Jag är ensam i skräckens mörker
jag äts fräts och bryts ned
Jag dinglar i tomrummet
mellan ingenting och åter inget
En introvert jävla idiot
som kanske får skylla sig själv
för sin konflikträdsla?
